Jag drack på jobbet

Peter Eriksson

Det hade gått ganska långt i mitt missbruk när jag började dricka på jobbet. Inte för att jag inte visste att det var fel, det visste jag mycket väl men det var som att spärrarna hade flyttats, långsamt, nästan omärkligt.

Jag jobbade inom en miljö där alkohol alltid fanns nära, restaurangbranschen ett sammanhang där det var socialt accepterat att dricka. Det gjorde det lättare att fortsätta, att gömma sig bakom det som såg ut som "en del av jobbet".

Jag hade ofta en PET-flaska med vitt vin i väskan. Rött vin syntes för mycket, det var för avslöjande.
Jag drack inte för att festa, utan för att stå ut. För att orka med de långa dagarna, de tröga timmarna, tystnaden inuti.

För mig handlade det också om att inte få abstinens, att hålla kroppen i schack, inte börja skaka och kunna leverera, att inte tappa masken.

Jag minns särskilt en kökschef jag arbetade med,en man som en gång haft en Michelin-stjärna, men förlorat den. Han bar på en ständig stress över att vinna tillbaka den där stjärnan, som om hela hans värde hängde på det. I omklädningsskåpet stod alltid en flaska Jack Daniel’s. Jag misstänker att det var hans sätt att stå ut. Hans sätt att stilla ångesten, stressen, lugna händerna, hålla ihop.

Och någonstans där blev det tydligt hur vanligt det var.
Hur normaliserat. Jag minns att vi var flera som drack, fast på olika sätt, med lite olika ursäkter.
Men i grunden var det samma sak, ett försök att orka, att hålla ihop, att klara dagen.

Det kändes alltid lite lättare att ta tag i saker med lite alkohol i kroppen, som att jag blev mer effektiv, mer fokuserad men egentligen blev jag bara mer avstängd.

Jag minns att jag började känna mig sjuk ibland. Händerna darrade, magen värkte. Ändå fortsatte jag. För jag visste inte längre hur jag skulle klara dagen utan. Det var där någonstans jag förstod att jag inte längre hade kontroll, alkoholen hade det.

Att skriva det här är inte enkelt.
Men jag vet att jag inte är ensam.
Det finns säkert många som känner igen sig i det där långsamma skiftet, från "ett glas för att slappna av" till att det blir ett sätt att klara dagen och det är just därför jag skriver. För att bryta tystnaden.

För förändring börjar ofta med att våga se och att våga säga det högt.