När skulden styr att försöka göra rätt genom att ta sönder sig själv.

Peter Eriksson

Skuld kan vara en stark drivkraft. Den får oss att vilja reparera, visa att vi kan bättre, bli bättre.
Men ibland blir skulden så tung att vi försöker gottgöra allt – även det som inte längre går att förändra.
Och då börjar vi ta sönder oss själva i försöken att bli “tillräckliga”.

"Jag har burit mycket skuld i mitt liv. Skuld för det jag gjort och skuld för det jag inte gjort."

Det är som att skulden bor i kroppen, som en rest av gamla val, handlingar och missade chanser.
I perioder har jag försökt göra upp med den genom att göra mer: hjälpa fler, arbeta hårdare, prestera bättre, vara till lags.

Men under ytan har det ofta handlat om samma sak – ett försök att få känna mig okej. Att visa både mig själv och andra att jag inte längre är den jag en gång var. Att jag förtjänar att bli omtyckt.

Problemet är att man kan köra sönder sig själv i det försöket. För skuld går inte att springa ifrån.
Den behöver förstås, inte överkompenseras.

I KBT pratar vi ibland om självmedkänsla, att möta sig själv med samma värme som man möter andra.
Det handlar inte om att ursäkta allt man gjort, utan om att sluta döma sig själv för det man redan försökt gottgöra.

Först när man slutar slå på sig själv kan man börja läka på riktigt och ibland är det just där, i den stillheten, som förändringen får plats.

🧠 KBT-perspektiv, varför vi fastnar i skuldfällan:

Ur ett KBT-perspektiv kan den här överkompenserande skulden ofta kopplas till ett djupt liggande livsschema – ett slags inlärt mönster som säger:

”Oavsett vad jag gör, är det inte tillräckligt.”

Det här schemat gör att man ständigt försöker bevisa sitt värde genom prestation.
Man jagar lättnad i görandet, istället för att möta känslan av skuld.
Det blir en ond cirkel: ju mer man försöker “reparera”, desto mer utmattad och otillräcklig känner man sig.

Ett sätt att bryta det är att börja öva på självvalidering, att notera känslan, erkänna skulden, men inte låta den styra beteendet. I terapi kan man arbeta med att identifiera dessa mönster, förstå var de kommer ifrån och gradvis bygga en mer förlåtande inre dialog.

Skuld kan inte raderas, men den kan förstås.
Och när vi lär oss leva med den utan att låta den styra – då börjar något nytt växa.

👉 Ett samtal kan bli början till att förstå, snarare än fördöma.