NU NÄR JAG ÄR NYKTER

vad gör jag då?

Peter Eriksson

När jag slutade dricka var det som om hela mitt sätt att leva stannade upp. Allt det som tidigare fungerade, på mitt sätt, slutade fungera.
Alkoholen hade ju varit min lösning. På stress. På ångest. På oro. På känslan av att inte räcka till och plötsligt stod jag där, utan det som hjälpte mig att stå ut.

Det var som att dra ur kontakten till hela mitt system. Jag visste inte längre hur jag skulle hantera saker.
Små motgångar kunde få mig att explodera. Jag blev förbannad, frustrerad, irriterad på allt och alla.
Ibland isolerade jag mig, stängde in mig, drog mig undan. Jag orkade inte prata.
Jag ville bara att allt skulle bli tyst.

Förut hade jag ju haft min lösning, ett glas vin, några öl och då la sig allt.
Men nu fanns inget sånt. Jag fick sitta kvar med det som kändes, och det var tufft. Det kändes som att jag hade tagit bort ett skydd, och under det fanns allt det där jag försökt undvika i åratal:
ensamhet, skam, oro, ilska, sorg.

Jag hade trott att alkoholen bara var problemet, men det jag egentligen saknade var färdigheter och förmågan att hantera livet nykter.

Att kunna lugna mig själv, att stå ut i obehaget, att prata om det som skaver istället för att stänga in det.

Jag fick börja från början:

Att stanna upp när det brände till, istället för att fly.
Att acceptera att känslor får kännas, även de svåra.
Att säga ifrån utan att gå sönder.
Att be om hjälp, även när det kändes svagt.
Att bygga små rutiner – sömn, mat, träning, vila – som hjälpte mig hålla mig på banan.

Det var inte lätt. Det var frustrerande. Och ibland kände jag mig som ett barn som skulle lära sig gå igen.
Men det var nödvändigt.

Tillfrisknande handlar inte bara om att sluta dricka.

Det handlar om att lära sig leva igen – på riktigt.
Att känna, utan att fly.
Att stå kvar, även när det gör ont.

Och idag kan jag känna, även när livet gungar:
Jag är här.
Jag är närvarande.
Jag behöver inte längre gömma mig bakom något.
Jag står kvar – nykter, levande, och mänsklig.