Självcentrering 

när jag blir huvudrollen i en film ingen annan ville se

Peter Eriksson

Det är märkligt ändå, hur självcentreringen kan smyga sig på. Trots flera års nykterhet, terapi, reflektion och livserfarenhet så står den där ibland, som en gammal bekant jag inte riktigt lyckas stänga dörren för.

Den visar sig inte alltid som egoism eller självgodhet, snarare som att jag hamnar i mitt eget huvud. Jag blir upptagen av mina tankar, mina känslor, mina tolkningar. Hela världen snurrar runt mitt inre vädersystem. Och det värsta? Jag märker det inte förrän någon annan gör det.

Oftast min sambo.

Hon brukar titta på mig med den där blicken, en blandning av kärlek, irritation och “nu är du där igen”. Hon märker när jag fastnar i mig själv. När jag inte riktigt hör vad hon säger, för att jag är upptagen med att formulera mitt nästa försvar, mitt nästa argument, eller mitt nästa inre resonemang om hur jag egentligen har rätt.

I stunden känns det logiskt. Det känns till och med rimligt. Men det är först efteråt jag inser att jag ibland kan förvandla en helt vanlig diskussion om vad vi ska äta till middag till en intern föreläsning om rättvisa, principer och existentiell mening.

Hon vill bara ha mat.
Jag vill reda ut livet.

Självcentreringens tre skepnader

Jag har börjat se tre tydliga versioner av mig själv när självcentreringen slår till:

1. Professorn – han som analyserar allt in i minsta detalj, gärna med referenser till KBT, MI eller något jag nyligen läst i en bok om anknytning.

2. Försvarsadvokaten – han som alltid hittar ett sätt att förklara varför mitt beteende är logiskt, förståeligt och “faktiskt inte så farligt”.

3. Den sårade pojken – han som egentligen bara vill att någon ska säga “jag fattar dig” innan han kan släppa garden.

Och där någonstans står min sambo, med ett halvt leende, och säger något i stil med:
“Peter, jag försöker bara prata. Jag behöver inte en föreläsning.”

Vad som händer i mig

Det som egentligen sker är att jag tappar kontakt med nuet. Jag går upp i huvudet, ner i känslan och ut ur relationen, allt på en gång. Jag tror att jag kommunicerar, men egentligen för jag bara inre monologer med yttre ljud.

Det är i grunden en slags skyddsreaktion. Ett försök att återfå kontroll, förstå, hantera, inte tappa ansiktet.
Men priset är kontakt.
När jag är självcentrerad ser jag inte längre min sambo. Jag ser bara min egen inre version av henne, som jag har skapat utifrån min känsla just då.

Humor mitt i allvaret

Det är ju nästan komiskt när jag tänker på det. Här går jag omkring och pratar med andra om självinsikt, reflektion och känsloreglering och så tappar jag själv bort mig i mina egna tankeloopar.
Men kanske är det just det som är livet. Att det aldrig riktigt blir “klart”.

Jag tränar på att lägga märke till det. Att stanna upp mitt i ett samtal och tänka:

“Okej, nu är jag på väg att vinna en diskussion ingen bad om.”
Eller:
“Nu pratar jag för att lugna min egen osäkerhet, inte för att förstå henne.”

Och ibland kan jag faktiskt skratta åt mig själv. För det är ju lite absurt att jag som jobbar med människors tankar och känslor, själv snubblar på mina egna.

Till slut

Självcentreringen är inte fienden. Den är bara en gammal strategi som försöker skydda mig från att känna mig liten, osedd eller otillräcklig.
Men jag har lärt mig något viktigt: när jag kliver ur mitt eget centrum, blir världen lite större.
Och då får också min sambo plats där,min sambo som orkar stå kvar, även när jag tillfälligt förvandlas till en enveten monologmaskin med känslomässig GPS ur funktion.